Har jag stressat sönder mina ögon?

I förrgår var starten på de två sista veckorna av mitt liv utan glasögon (jag fick i alla fall för mig att det skulle ta två veckor). Jag behöver tydligen både terminalglasögon att ha på jobbet och "vanliga glasögon" när jag gör annat. Jag kommer inom kort att bli glasögonbärare. Ingen i min familj har någonsin behövt glasögon och här sitter jag, inte ens 30 år gammal och har tydligen så dålig syn att jag behöver det. Jag har läst någonstans att man kan få sämre syn av att stressa. Tror ni att det är så? Har jag stressat sönder mina ögon?
 
Jag spenderade två timmar med att välja ut bågar. Det här är en helt ny värld för mig. Man leasar tydligen glasögon. Så jag ska få två vanliga, ett par solglasögon och ett par terminalglasögon. Som om det inte räckte med ett par?! En helt ny värld, ett helt nytt liv. Det kommer nog krävas lite anpassning.
 
Jag är sjukt peppad på att se bättre dock. Längtar till att få hämta ut mina nya vänner och anamma en ny stil, haha. Jag tycker inte att jag ser dåligt förutom när jag sitter och kisar framför datorn på jobbet och när jag inte kan fota med manuell fokus för att jag inte ser var fokusen är i bilden. Jag tycker dock att jag alltid är sjukt spänd i ögonen och ser suddigt på höger öga. Har många andra problem som exempelvis flimmer, sträck och blixtar i synfältet konstant. Yrseln vet ni ju redan om. Behöver förstås inte bli bättre av glasögon, men man kan ju alltid hoppas. 
 
Jag borde ha kollat upp detta mycket tidigare.
 
Jag ser också här att jag inte verkar vara ensam om att vilja koppla ihop synnedsättningen med stress. Förlåt, kroppen, att jag har gjort så här mot dig. 
 
 

Stockholmsvinter

 
Äntligen blev det vinter. Om det ska vara kallt kan det lika gärna vara snö så att det är lite fint också. Mvh lapplänningen
 
I måndags var det 15 grader kallt när jag gick till jobbet. I tisdags var det 1. I onsdags var det 11 grader kallt och i torsdags var det 3 plusgrader. What up, vädret? Jag njöt i alla fall av snön så länge det varade. När jag satt hemma i köket och skrev och tittade ut på snöfallet. Sådana där lätta snöflingor som bara virvlar runt. Ser nästan ut att virvla uppåt istället för neråt. 
 
Idag, några dagar senare, sitter jag ute i Skärgården och tittar ut över ett grått landskap. Det ser ut som att det regnar för att det droppar så mycket från snön som ligger på taket. Då och då hoppar jag till av enorma dunsar när stora, tunga klossar av snö rasar ner från taket. Jag vaknade av dunsarna två gånger inatt också. Hur mycket snö kan det ens finnas kvar där uppe? Det vet jag inte för jag har inte varit ute idag. Jag har en riktig skrivhelg. Sitter inne och dricker te och skriver så att jag får ont i fingrarna. Det gläder mig så mycket att jag har något att skriva. Det är så befriande. Önskar att jag hade mer tid.  

Jag kommer nog aldrig bli HELT frisk, men

Idag känner jag mig bakfull. Inte av öl. Av stress.
 
Stressbakis.
 
Det var längesedan jag kände mig så utmattad. Gårdagen på jobbet var hektisk. Krissituation. Släcka bränder. Jobba utan rast. Glömma bort att andas. Ni vet. 
 
Jag måste dock säga att jag är stolt över mig själv och hur långt jag har kommit efter min utmattning. Igår stod jag inför den största stressutmaningen på länge och jag klarade mig ändå bra. För det första tog det mig runt 6 timmar innan jag började känna av stressymptomen på riktigt. För det andra kunde jag lugna ner mig själv bara genom att jag kände hur det började eskalera och tyst tänkte till min kropp att den skulle skärpa sig och förklara att detta är inget farligt, reellt hot jag står inför. För det tredje mådde jag aldrig sådär riktigt dåligt som jag brukade göra förut i stressade situationer (yrsel, illamående, huvudvärk, tunnelseende, spänningar överallt, panikångest osv) och för det fjärde krävdes det bara att dra igång Painkiller med Judas Priest på högsta volym i lurarna och andas djupa andetag när jag åkte från jobbet för att lugna ner mig helt och hållet. (Det hjälpte nog också att jag mötte upp Martin direkt efter jobbet och unnade mig en god IPA och lite hundspaning på Fridhemsplan innan vi drog iväg och bowlade med hans familj. Precis vad jag behövde efter den dagen!)
 
Idag känner jag mig, som sagt, lite stressbakis men det är överkomligt. Bara att vakna upp och veta att jag inte har några tider att passa idag hjälpte lite. Det är liksom ingen ligga-på-toagolvet-och-kräkas- eller kan-inte-ta-mig-upp-ur-sängen-pga-huvudvärk-baksmälla utan snarare att jag känner mig.... Ja, utmattad är nog det mest relevanta ord jag kommer på faktiskt.
 
Det känns ändå bra på något sätt att veta att jag numera kan fungera under krissituationer. Fattar ni hur långt jag kommit eller? Från att ha panikattacker och ångest varje dag och få tunnelseende och börja skaka så fort något blev lite mycket. Jag känner mig så jävla stark nu. 
 
Lyckligtvis hinner jag återhämta mig från denna baksmälla i hela tre dagar nu och jag började med att unna mig en sovmorgon. Nu ska jag ta en stor kopp te och läsa en stund. 
 
Hoppas att ni får en underbar dag och att ni kan känna er lika starka som jag gör!