Den perfekta dagen

Hej och välkomna till Totties sedvanliga höstinspirationspepp som hon tror kommer leda till en nystart och ett återupptagande av det regelbundna bloggandet men som efter ett par inlägg, i vanlig ordning, kommer rinna ut i sanden. Jag hoppas att ni som fortfarande klickar er in här med jämna mellanrum inte är alltför besvikna över min extrema slowblogging. Jag har ju åtminstone varit ärlig med att det är just det jag ämnar ägna mig åt på denna sida. Plötsligt faller andan på, men man kan inte så noga veta när det kommer hända. Detta upplägg passar mig utmärkt eftersom jag kan nyttja detta utrymme när jag behöver eller vill skriva av mig, men har slutat känna någon som helst press på att hålla bloggen uppdaterad med jämna mellanrum. SÅ DET SÅ!
 
Nu när jag ändå behagat dyka upp här igen tänkte jag passa på att berätta om min perfekta dag som jag hade för ett par veckor sedan (när jag påbörjade detta inlägg, men varken skrev klart eller publicerade det #vadvardetjagsa). Här kommer i alla fall min redogörelse: 
 

Ni vet lättnadskänslan i kroppen som uppstår dagen efter ett träningspass? Känslan av lagom mycket träningsvärk, men framför allt avslappnaden i både muskler och sinne. Det känns som om både hjärnan och kroppen vore insvepta i ett litet lager bomull som skyddar en mot all världens ont. Sängen är ett vitt, fluffigt moln som tillåter en att bara vara i nuet och att kunna njuta till fullo av känslan av att vakna upp till en ny, underbar dag. Den känslan. Den vaknade jag upp med imorse. 
 
Den känslan i kombination med att jag, visserligen inte låg på ett moln (tack och lov, det hade ju varit förödande läskigt, wtf happened under natten liksom), men vaknade upp ute i skärgården i den otroligt komfortabla bäddsoffa som jag brukar spendera mina nätter i här ute, till den PERFEKTA temperaturen (ni vet sådär exakt lagom så att det är njutbart att ligga under ett fluffigt täcke och att man ibland vill sticka ut ett ben eller så i det svala utanför för att sedan kunna dra in det i värmen igen), med solskenet försiktigt glittrandes in genom glipan mellan rullgardinerna (inte så att det sticker i ögonen, utan det bara gled förbi, helt oskyldigt, någonstans ovanför synfältet) och bredvid världens mest underbara människa, till en dag helt utan måsten. (När händer det ens någonsin?)
 
Jag är medveten om att detta låter på gränsen till motbjudande och jag kan försäkra er om att det bara kommer bli värre, så om ni inte vill höra mitt skryt om min perfekta dag råder jag er att sluta läsa nu. 
 
Jag tog nämligen verkligen tillvara på denna känsla och förstärkte den ytterligare genom att ligga och dra mig i typ en timme och bara njuta. När jag sedan väl behagade ta mig upp ur det vita fluffet klädde jag på mig, tog yogamattan under armen och gick ut i morgonsolen på verandan för att yoga och meditera precis så länge som jag ville. Den underbara sensommarsolen värmde alldeles lagom och de gulliga humlorna höll mig sällskap på behörigt avstånd. 
 
När jag kände mig klar och, om möjligt, ännu mer avslappnad än innan gick jag in till en uppdukad frukostbuffé och nybryggt kaffe. Resten av dagen ägnade vi åt att promenera i skogen, bada (det sista sommardoppet!), läsa, äta god mat och dricka god öl. Att bara umgås och njuta av varandras sällskap i skärgårdens stillhet med den underbara naturen utanför fönstret är magiskt. Nu så här några veckor senare drömmer jag mig tillbaka till denna helg och hur underbar den var. Satan, vad lyckligt lottad jag är. Vad mycket jag har att vara tacksam över. 
 
 

Kommentera här: