Lite nostalgi och ett löfte till mitt framtida jag

Idag har jag ägnat hela min dag åt en riktigt peppande workshop där jag har fått hjälp med att planera mitt skrivande för hela 2021. Jag anmälde mig till den för att jag känner att jag behöver lite mer struktur för att komma någon vart med all min skrivlust och mina lösa projekt. Ett mycket bra beslut! 
 
Skrivpeppen infann sig direkt och för att hitta lite inspiration bestämde jag mig för att unna mig en välförtjänt imperial stout från Omnipollo och kika igenom lite gamla blogginlägg från mina två tidigare (nu lösenordsskyddade, tyvärr för er) bloggar och SHIT vilken ångest jag fick (!). 
 
Vad otroligt underhållande det är att få läsa glimtar ur ens egen vardag för drygt tio år sedan. Jag skrattar så jag gråter åt vissa minnen och tackar mig själv så oändligt mycket för att jag har dokumenterat dessa fantastiska, roliga, tråkiga, tragiska och alldeles vanliga dagar i mitt liv. Vad värdefullt det är att kunna gå tillbaka och upptäcka hur mycket man faktiskt har vuxit, utvecklats och förändrats. Oerhört inspirerande. 
 
Jag blir faktiskt både glad och ledsen. Glad åt alla roliga stunder, åt hur ung och oskyldig jag var och åt hur livet verkligen lekte under ungdomens ljuva år. (Nu lät jag skitgammal, jag vet, men ni fattar vad jag menar, va?) Ledsen för att det finns så mycket mitt 30-åriga jag skulle vilja säga till den här lilla versionen av mig själv. Jag ångrar ingenting och vill inte få något av allt som hänt mig ogjort då alla dessa händelser har lett till att jag är den jag är idag. Jag önskar bara att jag hade kunna peppa mig själv till att se mitt eget värde lite tidigare. Jag skulle bara vilja ge lilla mig själv en liten pep-talk från framtidens jag så hade vissa saker kanske gått lite lättare. 
 
Men på riktigt, WOW, vad roligt att jag har bloggat sedan jag var 16 år gammal. Förstår ni vilket GULD det finns bland dessa gamla inlägg? 
 
Ångesten jag nämnde där uppe beror alltså till 100% på att jag har varit så dålig på att dokumentera på senare år. Både här och på övriga sociala medier. Tänk när jag sitter där i framtiden, typ 75 bast, och läser igenom alla gamla blogginlägg och scrollar igenom instagramflödet (om det överhuvudtaget finns kvar, undra vad vi kommer ha för sociala medier i framtiden ens?) och så uppstår liksom ett glapp på flera år. Vad gjorde jag ens med mitt liv då, kommer jag förmodligen undra. Vilket mysterium det kommer vara. 
 
Hallå, jag vill inte vara ett mysterium för mig själv. Jag vill minnas och skratta och gråta åt alla minnen. Det enda problemet jag ser med detta är att jag ständigt vill vara mer närvarande i nuet och inte "leva mitt liv på sociala medier". Det måste väl gå att hitta en balans, eller? 
 
Härmed lovar jag och svär att jag kommer bli duktigare på att dokumentera mitt liv så att jag kan minnas allt som hänt när jag blir äldre.
 

 Här kommer ett inlägg som publicerades 2009-08-15 med titeln "Saker jag har lärt mig idag" (jag hade bott i Stockholm i ungefär 2,5 dagar och försökte anpassa mig från småstadslivet i Gällivare): 
  • Det är ganska smidigt att ha kollat upp ungefär vart man ska innan man far iväg för att leta efter det stället.
  • Även om det SER väldigt nära ut betyder det inte att det är lätt att ta sig dit, eller ens att det är gångavstånd.
  • Man behöver inte hinna titta på ALLA människor för man kommer ändå inte att se någon man känner.
  • Man ska absolut inte gå in i en LUSH-butik om man inte är beredd på att slösa en väldans massa pengar.
  • Stockholmare är inte alls så dryga som det sägs....
  • ..och jag bor typ granne med en Viking-bar där man inte köper öl, utan (givetvis) mjöd.

 
Åh, jag minns verkligen tillbaka till den berusande känslan av frihet som uppkom efter att ha flyttat hemifrån och till min drömstad Stockholm. 19 år gammal och allmänt superkär i livet och allt vad det hade att erbjuda.
 
Så här såg jag ut på den tiden: 
 Jag måste nu återgå till den nostalgiska läsningen! Ha en fin kväll!